När alla rätt blir ett stort fel

Att inte skruva upp en tavla ordentligt visade sig bli ett dyrt misstag för mig. För precis två veckor sedan vaknade jag mitt i natten av en att en tavla åkte i golvet med en duns. Alla ni som vaknat mitt i natten av ett högt och oväntat ljud vet hur man reagerar - man bokstavligen flyger upp ur sängen. Precis så gjorde även jag. Jag hoppade okrontrollerat ur sängen, studsade snabbt i väg för att kolla till Jolie och sökte sedan rätt på vad som hänt. Inga konstigheter förutom den lilla detaljen att när jag gick och la mig igen smärtade mitt bäcken otroligt mycket. Så pass att jag var tvungen att ta smärtstillande för att kunna somna om. 
 
För att backa tillbaka bandet några veckor innan denna händelse så hade min smärta i bäckenet minskat radikalt. Från att ha ont flera gånger om dagen med konstant molvärk kvällstid så hade smärtan försvunnit, ja, nästan helt. Om jag höll mig inom ramarna för de rörelser jag vet att fungerar så verkade smärtan hålla sig borta. Detta tack vare den intensiva laserbehandlingen jag genomgått (och fortfarande genomgår). Jag förstod ju att jag inte var helt bra men någonstans hade jag ändå börjat hoppas. Om jag tog bussen hem så kunde jag kunde promenera till jobbet (cirka 2km) utan att få ont. Jag kunde lyfta och bära Jolie utan att få ont. Jag kunde sitta mer än 30 minuter på kontoret utan att få ont. Ja, jag kunde göra så mycket utan att få eller ha ont. Jag började snegla på andra i gymmet och tänka att snart, snart kanske jag också kan träna som jag vill. Sätta upp nya mål. Utvecklas. När nästan fyra veckor utan smärta hade gått så började jag hoppas och tro på riktigt. 
 
Sedan kom den där natten där den lilla, okontrollerade rörelsen som var över på en microsekund förändrade allt och skjutsade tillbaka mig på ruta ett igen. Först tänkte jag att det nog bara var tillfälligt. Att det skulle gå över. Men nu när två veckor har gått så förstår jag att jag förmodligen har rivit upp skadan igen. Det känns så hopplöst och jag har varit riktigt ledsen hela dagen. Jag känner att jag gör alla rätt. Jag undviker att promenera mer än nödvändigt. Jag undviker rörelser jag vet att utlöser smärta. Jag sköter min rehab prickfritt. Jag sover med strumpor ifall Jolie vaknar och jag måste gå upp - kylan från golvet utlöser annars smärta på natten. Jag sitter aldrig med benen i kors. Jag gör alla rätt men ändå blir det bara ett stort fel av det. 
 
Att jag inte kan köra den träning jag vill inom snar framtid gick ganska snabbt att smälta. Jag inser att jag nog vara ganska naiv som trodde att det skulle gå så snabbt. Däremot så känns det jobbigt att smärtan är tillbaka. Nu när jag varit utan den en period och vet hur det ska kännas så inser jag hur mycket energi den tar, hur jobbigt det är och hur begränsad jag blir av den. 
 
Det positiva i det hela är det som min sjukgymnast Tomas sa till mig imorse. Vi har fått bort smärtan en gång så vi vet att det går. Nu gäller det bara att lyckas med det igen. Vi ska fortsätta med laser och rehabövningar men även lägga till akupunktur. 
 
Det känns tungt idag men det är bara att blicka framåt. Är tacksam för mina tävlingsgener just nu. Att ge upp inte är ett alternativ. Aldrig. 
 
 
Jag gillar denna bild på mig själv. Har funderat varför men kom på det nu ikväll. Det är lyckan och glädjen i ögonen. Bilden togs för några veckor sedan. När smärtan inte fanns där. Idag är ögonen inte lika glada kan jag meddela. Men, de ska bli det igen. Det lovar jag mig själv.



Kommentarer
Linn

Åh, vad jag lider med dig Malin! Jag hoppas verkligen att det går att få bort din smärta igen. Du har helt rätt inställning och med den kommer du långt! Stor kram till dig! <3

Helena

Nei,så kjedelig for deg!! Føler virkelig med deg da du kjemper så hardt for bli bedre i skadan å virkelig gjør alt...
Håper virkelig du raskt går mot smertefri igjen!!
Klem

AnsoAnna

Ååh så tråkigt Malin!
Skönt att du har en bra sjukgymnast som hjälper dig vidare med rehab.
Kram

Isa.

Usch.. Det skar i hjärtat när jag läste detta inlägg... Stackars dig Malin, men du är en grym förebild och du klarar detta. Bra att du har folk runt om dig som hjälper dig. Lider verkligen med dig... Tycker så synd om dig nu mitt i den härliga måndaden december... Kramkram till DIG och din söta Jolie. <3.

jenni

Usch, vad tråkigt att läsa Malin! 😕 Du verkar dock vara att stark människa så fortsätt vara det så kommer det bli bra tillslut!! Kram

Kämpa på Malin! Du kommer fixa det :)
Snart är glädjen tillbaka i blicken!
Vinnarskallar som vi ger aldrig upp :)
Jag tror på dig! <3

» KIKKI

Men vad typiskt..Förstår din frustation..Men som sagt, skam den som ger sig. På´t igen bara! Så kommer det gå bra denna gång! Styrkekramar! :)

» Lina

Nej men va jobbigt och tråkigt! Hoppas att det på något sätt kan gå snabbare att komma tillbaka till det "icke onda" när du redan varit där en gång nyligen!

» Carro

Känner igen mig så mycket i det du skriver, fortsätt kämpa, ge aldrig upp!

det kommer bli bra tillslut <3 KRAM

Men så tråkigt att någon sekund kan påverka så lång tid både framåt å bakot i livet! Krya på dig!

Har också problem med smärtor, fast i rygg och knän. Det är ett helvete.

Hoppas att det snart ska bli bättre för dig :)

Sama

Ville kommenterat strax efter att du lagt ut detta, men läste via mobil då, och får aldrig din kommentarsfunktion att fungera där...
Hur som helst - tycker så synd om dig! Kämpat så, kommit en bra bit och så på en sekund kastas tillbaka till ruta ett. :( Fast "fördelen" är väl nu just att ni vet hur ni skall göra, så nu borde resan framåt inte vara lika lång som förut. Kämpa på!

Så tråkigt! Hoppas du får borst smärtan :(

Malena

Då man inte själv levt med smärta någon längre period, kan man inte riktigt föreställa sig hur det är! Det låter tufft!:( Heja din kämparglöd. Kramar!

» Sara

Usch så otroligt jobbigt ! Jag lider verkligen med dig ! Hoppas det blir bättre snart :)

Malin

Jag tycker sa otroligt synd om dig, for jag vet precis, precis vad du menar. Jag har tva diskar i ryggen som jag inte riktigt tog hand om som jag skulle efter att dem skadades under ett inbrott/overfall nar jag gick forsta aret pa universitetet. 4 ar senare var diskbracket sa illa att jag inte langre kande mer an smartan ner i baksidan av laren. Fotterna och resten av benen var bortdomnade. Det var det varsta jag gjort i mitt liv. 4 manader tog det att fixa igen och manga, manga ganger pa vagen gjorde jag precis som du gjort nu. Det ar otroligt svart att halka tillbaka igen, som att kriga mot sin egen kropp och ligga i underlage, men nu i efterhand ar jag tacksam for att det tillslut blev okej. Jag maste ju tanka pa ryggen resten av livet nu (och jag ar bara 25) men sa far det vara. Ibland blev jag for ivrig och jag minns en helg da jag anda tyckt att det gatt ganska bra… sa jag sprang 10km. Dumt av mig, och sa fick jag inse mina (tillfalliga) begransningar igen pa tuffaste viset nagonsin.

Jag hoppas att det ordnar upp sig igen och det later som att du ha bra stod runt omkring dig. Kampa pa! Lycka till.

http://hannafialotta.blogg.se

Men vad jobbigt. Hoppas verkligen att det inte blir långvarigt den här gången.

Johanna

❤❤❤


Kom ihåg






Trackback
Annonsera här »