Syskonlängtan

Hej vänner!
 
Jag har precis slängt i en omgång tvätt i maskinerna och ska alldeles strax börja röja disken efter middagen men bestämde mig för att kika in med ett hej till er först. Vardagen är tillbaka i full kraft med dagis, jobb, lämningar, hämtningar, matlagning, disk och tvätt - ja, det där som kallas livet. Jag gillar det även om jag känner att det för stunden inte är komplett. Tror det går i vågor det där och jag har fram tills rätt nyligen varit rätt nöjd som det varit. Om man ser till mig och Jolie och vår alldeles egna lilla familj. Men senaste tiden har jag känt en stark längtan som nästan gjort mig lite ledsen. En längtan efter en större familj. Någon att dela alla stunder med. Ett syskon till Jolie. 
 
Jag har gått från att känna noll lust till ett syskon till Jolie till att börja kunna tänka mig det i framtiden för att därefter känna mig sugen och ja, nu på slutet verkligen längta. En ny känsla för mig. 
 
Morgonens jag på väg till jobb!
 
Känslor är känslor och jag har lärt mig att de är okej men också hur jag ska hantera dem. Det är okej att längta. Det är okej att bli ledsen. Så länge man inte fastnar där. Jag hoppas att min längtan ska bli verklighet men försöker så länge att njuta av livet här och nu. Det är ju rätt stora grejer som inte går att stressa fram på något sätt. 
 
Kram kram!



Kommentarer

Puss älskling!! ❤️

Svar: <3 <3 <3
Malins Blogg

Åh hoppas att du snart får en till liten om det är det du vill ha. Vet inte hur gammal din nuvarande är men vi skaffade två på raken, 16 månaders mellanrum och OJ vad stressigt det har vart. Alla är olika, alla klarar av olika men tänkvärt. ;)

Lycka till med allt <3

Svar: Ja, om du läser bloggen så ser du kanske att hon är 4,5 år och att jag är ensamstående så dröjer nog ett tag till ;)
Malins Blogg

Vet hur det är att längta. Hoppas att du får det du önskar. ❤

Svar: Tack :)
Malins Blogg

Anonym

Hej!

Jag har följt din blogg länge men inte kommenterat även om jag ofta tänkt skriva en rad eller 5. Jag känner igen mig i så mycket av det du beskriver. Jag har en son som nyss fyllt 7 och separerade från hans pappa för ca 3 år sen (mitt beslut). Jag och pappan har bra kontakt idag, bor relativt nära varann och har delad vårdnad om vår son men det är ju förstås inte smärtfritt. Jag kände precis som du skrev i inlägget till en början en enorm lättnad att ha lämnat en relation som inte gjorde någon

Anonym

Ooops, kommentaren skickades för tidigt;) av oss lycklig. Det var så skönt att få rå mitt eget. Inreda mitt och sonens hem och bygga upp vårt nya liv från grunden. Det var väldigt ensamt och ledsamt stundtals men i det stora hela kände jag mig modig och stolt över mig själv som tagit steget och gjort det som kändes rätt i hjärtat. Jag njöt av att "vara fri", slippa tjafs och kunna sjunka ner i soffan på kvällarna och slökolla på vilket program jag ville. Ungefär så. Men under senare tid har jag känt samma längtan och önskan som du beskriver om att träffa någon att dela livet med i med och motvind, att kunna planera helgen och semestern med, någon att dela vardagspusslet med, någon att skratta med och mysa med i soffan och förhoppningsvis kunna få fler barn med. Alla mina vänner lever i parförhållanden, gifter sig, köper hus och bildar familjer. Jag är så glad för deras skull men det är också skönt att läsa att det finns andra som lever i samma situation som jag. Jag tvekar inte en sekund på att du kommer att hitta den du söker nu när du känner dig redo för att möta honom:) Lycka till! KRAM

Svar: Tack för en lång och fin kommentar! Blir glad att du delar med dig, känner igen mig väldigt väl i alla dina ord. Ibland är det lätt att känna sig ensam i situationen och som du skriver, det har bitvis varit riktigt tufft även om det var "självvalt" att separera. Lycka till till dig med :) Kram kram!
Malins Blogg

Sama

Åh, den där längtan känner jag igen...<3 Inte efter ett syskon då, utan efter ett första barn i mitt fall, men ändå. Jag är ensam, har aldrig haft ett förhållande, men längtan efter barn är så otroligt stark! Jag vet, och tänker på, att det går att "skaffa själv", men jag är varken i den ekonomiska eller i den praktiska situation att det är realistiskt att försöka den vägen tyvärr, och varje månad, varje år som går blir sorgen, smärtan större. Jag hoppas att någon gång, att tiden och möjligheten inte skall ha runnit ifrån mig då...<3
Hoppas på att även du får din längtan bli till verklighet :)

Linda 9

Åhh då är vi två med bäbislängtan! Kanske pga höstens intåg.. Men det är ju inte bara att trolla fram sånt..Så det är som du säger..man får se till allt det fina man redan har fått och lita på att framtiden kommer med kärlek och nya spännande saker. Allting har sin tid...
Kram!


Kom ihåg






Trackback
Annonsera här »