Träning & Epilepsi

Hej vänner!
 
Igår postade jag en bild på min Instagram om min epilepsi i kombination med träning. Epilepsianfall kan utlösas av olika saker och i mitt fall så är det starkt kopplat till stress. När jag blev sjuk i höstas var jag säker på att det var stressrelaterat och blev ganska chockad när epilepsin och hjärnskadan kom fram. Men nu, åtta månader senare, har det visat sig att epilepsin är stressutlöst så magkänslan var ju rätt ändå där i september även om det kanske inte var exakt på det viset jag trodde. Hur som helst så har en av de grejerna som stressat min kropp mest tyvärr varit träningen. Jag har backat tusen steg tillbaka och verkligen tagit det LUGNT men det har ändå inte fungerat. Med träningen har bakslagen kommit som ett brev på posten. Så jag fick helt enkelt lägga träningen på hyllan nästan helt under en period. Detta var otroligt svårt för mig att acceptera, och är till viss del fortfarande. Även om jag förstår kopplingarna så är dels träning en stor passion för mig som jag mår bra av fysiskt men framförallt psykiskt och dels så är ju träning även mitt yrke. Att vara vältränad som PT hör till och det må låta ytligt men min kropp är även en del av mitt varumärke. Jag skriven en del av då en lika viktig del är att vara sund, se helheten och att leva som jag lär. Det sista innebär för min del alltså att acceptera och ge min kropp den vila den behöver. 
 
 
Jag har med jämna mellanrum testat att träna på olika vis. Ibland har det inte gått alls och ibland har det gått bra för stunden men så har straffet kommit i form av bakslag tiden och dagarna efter träningspasset. Receptet har varit att backa tillbaka ännu mera, ge kroppen ännu mer vila och låta tiden ha sin gång. Men, så igår, kände jag mig stark, pigg och utvilad och ENORMT träningssugen. Då det var två veckor sedan jag testade sist var det rätt läge att försöka igen. Och vet ni vad? Det gick så himla bra! Jag kände mig pigg före, under och framförallt EFTER träningspasset. Inga bakslag. Sådan lycka!
 
 
Även om vägen framför mig är lång så var detta ett sådant stort steg i rätt riktning och det gjorde så mycket för mig mentalt. Nu inväntar jag nästa dag med samma bra känsla och då är det dags igen. Det kan vara imorgon och det kan vara om en vecka. Det får vara så nu och det är okej. Min förhoppning är att jag under min semester i sommar kommer kunna öka träningen då jag inte har jobbet att fokusera på samtidigt. Vänja kropp och knopp under en lugn period. Vi får se om förhoppningen slår in - kanske är jag tillbaka med mer regelbunden träning redan innan sommaren och kanske det dröjer ett halvår till. 
 
 
Jag jobbar fortfarande med att acceptera att jag måste ta det lugnt och låta dagarna och tiden har sin gång och det börjar faktiskt gå lättare. Det är bara en period av mitt liv. Det kommer inte alltid att vara så här. 
 
Men just nu njuter jag av glädjen, och träningsvärken haha, av gårdagens pass så tar jag det härifrån. En steg i taget och som jag sagt förr - även babysteps räknas. De små stegen är stora i längden!
 
 
Avslutar med en bicepsbild - eller det som är kvar av mina biceps efter ett tufft sjukdomsår. Blev först ledsen när jag såg det, jag har älskat mina armar innan och tycker det är så SNYGGT med stora muskulösa armar men asch - skakade av mig känslan på en gång och ser i stället bilden som en startbild på vägen tillbaka. Att mina biceps inte är lika stora som förr är ju verkligen det minsta att haka upp sig på, eller hur? Hihi!



Kommentarer
Sama

<3

Heja heja dig vännen som kämpar på så! Du är så grym och inspirerande <3

Heja dig! Vad roligt att det gick så bra att träna.

usch jag förstår din frustration! hur funkar det med bäckenskadan nu när du inte kan träna?

» Linda

Vad härligt att märka att det går åt rätt håll! :)

Fru Li 75

Heja dig ! Läser och ryser av både glädje o sorg. Du är stark i ❤️ Och utstrålar en sån energi. Blir alltid glad när jag ser dig,,, i cyberspace 😜 Kämpa på 💖

Vart har du köpt tygskorna? :)

Svar: Stadium :)
Malins Blogg


Kom ihåg






Trackback
Annonsera här »