En sorg svår att beskriva

"Det kommer bli bättre med tiden"
"Du vänjer dig..."
"Se till att hitta på något kul så glömmer du bort det"
"Njut av egentiden"
"Tänk vad skönt att få sovmorgon varannan helg"
 
...och så fortsätter det. Ett urval av kommentarer jag har fick höra när jag och Jolies pappa separerade. Ett urval av kommentarer jag fortfarande får höra idag. Men nej, det blir inte bättre med tiden. Nej, jag har inte vant mig. Nej, jag kan inte njuta av "egentid", av att hitta på roliga grejer eller en sovmorgon - inte när allt jag vill är att vara med mitt barn. 
 
Jag hade tur de första åren efter separationen. Jolies pappa var väldigt närvarande men på grund av studier på annan ort och ett jobb med oregelbundna tider så bodde Jolie hos mig på heltid. Även om hon och hennes pappa sågs nästan varje dag så somnade hon alltid hos mig på kvällen och vaknade alltid hos mig om morgonen. Med undantag för någon helg här och där. Men så kom hösten 2015 när hennes pappa fick bättre tider att jobba med och därmed större möjligheter att ha Jolie hemma hos sig oftare. Hela jag ville skrika nej samtidigt som jag aldrig någonsin skulle kunna vägra mitt barn rätten att vara med sin pappa.
 
Vi valde att dela det så att hon är två fasta vardagar i veckan hos mig, två fasta vardagar i veckan hos honom och sedan varannan helg på det. I praktiken innebär det 5-5-2-2 i antal dagar hon är hos respektive av oss. Till en början gick det hyffsat, det var jobbigt men det var ändå hanterbart. Vi bodde 500 meter ifrån varann och kunde mötas upp i lekplatsen om saknaden blev för stor. Men, så sommaren 2016, eller snarare den 30 maj 2016 då vi flyttade vi till hus både jag och hennes pappa. Vi flyttade faktiskt på exakt samma datum på en varsin sida om stan. Så 500 meter blev plötsligt ett par mil och det där spontana blev mycket svårare. 
 
Sedan i somras har jag gåtit varje gång vi (jag och Andreas) har lämnat Jolie för hennes pappadagar. Jag har såklart inte gråtit inför henne men så snart vi är utom synhåll har tårarna kommit. Ibland så jag kan behärska det, ibland som något som kan liknas som panikångestattacker. Jag saknar henne så fruktansvärt mycket varje gång vi är ifrån varandra. Något som gjort det ännu jobbigare är att Jolie börjat visa att hon tycker det är jobbigt också. Hon har alltid tagit det väldigt bra annars men sen i somras säger hon ofta att hon vill åka till den andre för att hon saknar den samtidigt som hon inte vill åka ifrån den hon är hos - för då kommer hon ju sakna den. Det hugger i mammahjärtat ännu mer än min egen saknad.
 
Jag tror saknaden har blivit exta påtalig sen vi flyttade till huset. Det blir sådana kontraster när huset ena sekunden är fullt av barnskratt, leksaker och indraget grus och nästa stund är så tomt och tyst. Det har även blivit värre ju längre in vi kommer i hösten. Som för alla andra handlar vardagarna ofta om kliva upp, åka till dagis/jobb, komma hem, äta och lägga sig. Vi hinner inte så mycket mer än så. Men att då bara ha varannan helg att umgås på och längta till. Ja, fy.
 
Igår började jag gråta på förmiddagen av saknad till Jolie och grät sedan till och från hela dagen. Jag kände då, och känner fortfarande, att jag skulle göra så mycket för att få ha en dag till med henne i veckan. 
 
Det är en sorg för mig att bara få ha mitt barn på halvtid. Att hela tiden bära känslan av att jag missar något. Att inte få ha henne nu när första snön kom för året. Att senare i vinter för första gången sedan hon föddes förmodigen inte få ha henne på julaftons kväll. Det är en fruktansvärd känsla och jag hatar det för att säga det rätt ut.
 
Jag får ofta höra från andra föräldrar som är sammanboende att de aldrig skulle klara av att vara ifrån sitt barn på halvtid. Vet ni vad? Det gör inte jag heller. Mitt hjärta går sönder. Men jag har inget val. Jag skulle aldrig vägra mitt barn rätten till sin pappa. Och även om jag skulle det så kan jag det inte. Det är liksom olagligt. 
 
Jag vet att jag kommer få lära mig att leva med sorgen. Göra mitt bästa för att hantera den. Men det blir inte lättare med tiden - min upplevelse är att det är tvärtom. 
 
Nu längtar jag så tills imorgon då jag får hem mitt barn igen. Då jag får njuta av hennes skratt, hennes trots, glädje- och ilskeutbrott, tjat och gnat, kramar och pussar. Allt som hör föräldrabiten till och som min högsta önskan är att få ha varje dag.
 



Kommentarer
Anna- mamma till Vincent och Alex

Det låter lika fruktansvärt som jag tänkt mig. Fy! Jag kan verkligen tänka mig att det är en pågående sorg. Stor kram till dig!

Svar: Tack Anna <3
Malins Blogg

Anonym

Jag har en son, världens finaste Kristoffer. Han fyllde 15 år i augusti och har bott varannan vecka sen han var ett år. I början gick det faktiskt helt ok. Vi hade raka veckor o bytte på onsdagar å så har vi fortsatt genom alla år. Behöver vi "hjälp" hör vi alltid med varandra först. O det har funkat kanon.. men hur länge vill en 15årig kille åka hem till sin mamma varannan vecka ?? Min stora skräck är att han snart väljer att bo hos pappan permanent. Å jag skulle aldrig neka honom det. Han har varit lojal mot oss båda i alla år. Men varje onsdag han åker blir jag tom... å väntar bara tills nästa onsdag igen. Trots att jag lever med man och en lillasyster på heltid.... så jag förstår vad du menar... stor kram till dig ❤️ // FruLi

Svar: Åh, jag hör och förstår dig. Jag tänker ofta på det också. Just nu har Jolie mycket mer grannbarn att leka med hos sin pappa. Här är det "bara" en flicka som hon kan gå till själv med gatan är full hos pappa sin. Så skräcktanken slår mig ofta att tänk om hon en dag säger att hon vill bo mer där. Hon visar inga sådana tecken nu, men tanken finns ju där. Förstår även det du skriver om att ha ett syskon. Många säger till mig att det kommer kännas bättre den dagen jag får ett till barn men jag har så svårt att se hur man tänker då. Sorgen efter att inte få ha Jolie på heltid kommer ju altid vara densamma oavsett antal eventuellt framtida syskon. Kram och TACK för att du delar med dig <3
Malins Blogg

Usch, jag känner verkligen igen situationen och känslorna du beskriver. Det är som du säger; en stor sorg! Styrkekramar till dig!

Svar: Tack och detsamma till dig <3
Malins Blogg

Madeleine

Men herregud, du tar orden ur min mun Malin. Exakt så känns det. Jag har min son, 6 år, på halvtid fast vi har 2 veckors perioder. I 2 veckor är han hos pappa och i 2 veckor hos mig. Kan låta vansinnigt för vissa men för oss (och Henrik) är detta den bästa lösningen.
Men håller helt med dig, det blir inte bättre. Det blir värre. Man får försöka göra det bästa av situationen och ta sig tid för att gråta och sörja. För det är en sorg. En sorg som inte går att beskriva.
Stor styrkekram till dig!! ❤️

Svar: Ja, det är ju så olika vad som fungerar bäst för olika familjer. Kan se fördelar med längre perioder också. För oss känns det ofta som att vi precis kommit till ro med allt så rycks det upp igen då hon ska till pappa. Men oavsett alternativ så är sorgen densamma så jag känner med dig också <3 Stor kram!
Malins Blogg

Åh. Mitt hjärta går sönder för dig Malin. Jag är inte i samma situation själv men ibland tänker jag på hur det skulle vara att bara vara med mina barn hälften av deras uppväxt. Klart att det är en sorg. Klart att hjärtat värker. Jag känner gråten bara av tanken och du lever med detta hål i ditt hjärta. Fy fasen :( Inlägget är jättefint och känslosamt. Vill bara tacka dig för att du delar med dig av något så privat, direkt från hjärtat. Varma kramar <3

Svar: Tack för värmande ord och förståelsen Michaela <3 Kände ett stort behov av att ventilera av mig ikväll. Skönt i sorgen och kan kanske ge stöd åt någon i samma situation. Kram!
Malins Blogg

Annika

Ååh vilken omställning å framförallt sen i somras! 💞 Verkligen en sorg, svår att bära. Det är inget alternativ att vara föräldrarledig en dag i veckan, tex onsdagar? Kram

Svar: Vi har kollat på det alternativet men just nu skulle det slå väldigt hårt ekonomiskt. Dock övervägt det och tänker fortfarande på det, det är ju bara ett tag till det skulle gå att ordna, sen börjar hon ju skolan med plikten det innebär. Kram <3
Malins Blogg

Annika

Ååh vilken omställning å framförallt sen i somras! 💞 Verkligen en sorg, svår att bära. Det är inget alternativ att vara föräldrarledig en dag i veckan, tex onsdagar? Kram

Jeanette

Jag får ont i hjärtat av att läsa det du skriver. Det låter jättejobbigt och du är stark som fixar det, för det gör du! Stor kram till dig Malin 💞.

Svar: Tack så mycket <3 Kram!
Malins Blogg

Sama

Åh, fina, fina du... Det gör så ont i mig att läsa. Jag förstår din sorg så väl, samtidigt som jag inte gör det. Jag har inga barn (tyvärr, längtan är stor) men jag får inte heller träffa dem jag älskar, inte dela deras liv. Och hur tomt och vidrigt smärtsamt det än är, lär det inte kunna jämföras med att missa halva sitt eget barns liv...💔 Stor, stor kram till dig Malin❤❤!!?!  Och till Jolie...❤ Var rädda om varann!

Åsa - Tindra å Teddys mamma

Jätte länge sen jag lämnat en kommentar åt dej fast jag alltid läser och minns hur vi följdes åt under graviditeten å efteråt. Du lägger verkligen mina tankar å funderingar på text nu, känner precis lika å tårarna rinner när jag läste för jag saknar mina barn så fruktansvärt å jag blir aldrig van med detta liv, hur gör man för att inte sakna ihjäl sig? Det är så fruktansvärt jobbigt mellan varven, skulle bara vilja skrika ut åt dom som säger man ska njuta för det går inte! Jätte stor kram till dej ❤️❤️❤️

Åsa - Tindra å Teddys mamma

Jätte länge sen jag lämnat en kommentar åt dej fast jag alltid läser och minns hur vi följdes åt under graviditeten å efteråt. Du lägger verkligen mina tankar å funderingar på text nu, känner precis lika å tårarna rinner när jag läste för jag saknar mina barn så fruktansvärt å jag blir aldrig van med detta liv, hur gör man för att inte sakna ihjäl sig? Det är så fruktansvärt jobbigt mellan varven, skulle bara vilja skrika ut åt dom som säger man ska njuta för det går inte! Jätte stor kram till dej ❤️❤️❤️

Åh, det låter verkligen hemskt! Kram till dig.

Malin

Just precis så är det verkligen...vi har samma uppdelning som ni har...men jag bär på en ständig sorg och längtan...ibland får en till ett telefonsamtal åtminstone...älskade barn! Tycker mest synd om dem för de valde inte att flänga runt mellan de 2 som de älskar mest...
Men längtan....den skaver...oändligt!
<3 har 2 pojkar 5 & 7 år

AnsoAnna

Stor kram till dig Malin ❤.

Svar: Tack Anna! ❤️
Malins Blogg

J

Du borde gå och prata med någon, en bra terapeut, så att du kan komma till en acceptans över din situation. (Sorgen och saknaden kan naturligtvis aldrig försvinna, men du kan hantera den på ett mer konstruktivt sätt)
Klart Jolie känner av din sorg och påverkas utav hur du känner kring detta, så för båda eran skull!
Gläds över tiden du har med henne och gläds över den tid hon får med sin pappa. Som sagt, att sörja och må dåligt påverkar inte bara dig utan även din dotter negativt. (Och antagligen övrig omgivning)
Det blir lättare med tiden - om du lär dig hantera din situation och dina känslor.


Svar: Förundras som bloggare alltid över anonyma personer som vet allt och är duktig på att skuldbelägga.

Självklart gläds jag över tiden hon är hos mig. Jag njuter varje sekund. Men vi pratar även om saknaden (hennes) och att det är okej för henne att sakna och vara ledsen ibland - varför gömma undan det?

Jag har accepterar situationen, för länge sedan, skulle aldrig kunna skriva så öppenhjärtligt om det annars. Jag har fått hjälp av en alldeles fantastisk KBT-terapeut. Men nej, det blir inte lättare med tiden för det.

Så mitt råd till dig är att sluta ge råd till människor du inte känner, som du inte vet något om. Sluta skuldbelägg.
Malins Blogg

Anonym

Vilket fint men sorgligt inlägg. Jag och min sambo lever ihop så jag kan inte förstå på riktigt eftersom det inte är min vardag men gör det lite ändå. Känner ibland att jag bara vill att killarna ska somna så att jag får andas lite men när de väl har somnat saknar jag dem såklart. Jag kan ju gå upp och pussa på dem i deras sängar. Att inte kunna det varje kväll måste vara fruktansvärt. Undrar om man någonsin vänjer sig vid det här att ha hjärtat utanpå kroppen? Kram och hoppas att idag är en gladare dag!
-Jenny-

Lina

❤️❤️

Anette

Jeg kjenner meg så igjen, innlegget ditt traff meg mitt i hjertet! Den tiden sønnen min er hos Pappan sin er helt grusom. Min sønn på 6 år sliter også veldig med at han ikke kan være samme foreldrene sine samtidig og han savner konstant en av oss.💔

Malena

Vilken tajmning att du skriver detta inlägg nu. Jag är riktigt nyskild och kämpar med alla möjliga känslor dagligen. Barnen är mest med mig men då och då hos pappan och hans nya. Jag tycker inte om det men inser att de behöver sin pappa (naturligtvis) och att jag behöver egentid för att orka. Det jobbigaste just nu är den nya kvinnan i pappans liv. Jobbigt att en främling ska umgås med mina barn! Tack för att du skrev om detta ämne. Kram!❤

Kramar till dig! Vilket gripande inlägg.

Det där inlägget var precis som om jag hade skrivit det! Började på ett liknande igår efter att jag lämnat dottern hos pappa men kunde inte skriva för tårarna bara rann och jag kände mig så trasig. Hunden visar också tydligt här hemma att han saknar henne för han ligger på hennes saker, letar efter henne eller hoppar upp i hennes säng för att väcka henne och blir nere när hon inte är där. Så ja förstår verkligen din känsla! Vi hade ju också så att när vi separerade så bodde Emma hos mig förutom varannan helg så jag är ju van att ha henne alltid men senaste året har vi kört varannan vecka. Lyxen är dock att jag får "låna" henne en dag i veckan iaf då hennes pappa vill träna vilket gör att det inte känns lika länge innan vi träffas igen.

Johanna

Men hu, jag lider verkligen med dig! Tack fär att du delar med dig, vad fint du ändå sätter orden på detta oerhört svåra. Jag tycker det är otroligt modigt och starkt att stå för sina känslor på det här viset. För även om situationen inte går att förändra, så har du all rätt i världen att känna som du gör. Skickar en stor kram!

» mari

KRAM <3

Pia

Kram <3

Malin

Hej!
Måste skriva lite mer...då du fick påhopp av en käck anonym som säkerligen inte är i samma sits som vi. En längtan går för tusan aldrig över! Då har man nog mer problem än vi slla andra som gråter en skvätt...inget som mina pojkar känner av inte! Även om en är som ett urvridet lingon för att orka och få ihop vardagen ..så längtar man hela tiden efter prinsarna! Idag lyckades jag få kramar i bonus då vi råkades vid oväntat!lycka! Högsta vinsten!! Tjohooo! Jag fotar dem väldiiigt ofta och tittar på bilder de dagar vi är ifrån varann...nu diskuterar vi en viss gpsklocka där vi kan ha kontakt med varann på väldigt enkel basis...Alla måste finna sina sätt att hantera saknaden! Sedan är jag mer tacksam att det finns en annan kvinna för barnen hos sin pappa...en till som kan vårda dem och ge dem uppmärksamhet..må hon aldrig försvinna! Så tänker jag...
Tack för din blogg!! Stor kram

Jag blir rörd när jag läser detta, kan inte föreställa mig hur det är att träffa sitt barn på halvtid. Ha en fantastisk dag!

Jag blir rörd när jag läser detta, kan inte föreställa mig hur det är att träffa sitt barn på halvtid. Ha en fantastisk dag!

Stor styrke-klem til deg! Vet desverre veldig godt hur du har det, sånn har jeg hatt det i snart 3 år... Min datter ville bo på heltid hos sin pappa pga at ho har skolan og sine kompisar der. Så jeg er "helge-mamma" til min datter. OG DET ER EN STOR SORG JA!! INGET SOM GÅR OVER, ELLER BLIR BEDRE!! Lykke til kjäre du!!! 💘

Annika

Ja.. det påverkar ju ekonomin, speciellt om det inte finns föräldrardagar kvar att fylla på med. Blir ju som du säger en tillfällig lösning, men även under sexårs kan man vara ledig som man vill.
Hoppas ni snart hittar ett sätt som funkar bra för er alla även nu! Var så imponerad hur fint ni verkade lösa det hela till en början, för att ni alla skulle må bra å fungera i vardagen!

» Anna

6 år and counting här. När någon frågar om jag har barnen eller inte svarar jag att jag alltid har barn men väljer att låna ut dem til deras pappa varannan vecka, av godhet:). Nej, jag vänjer mig aldrig, men något alternativ finns inte.

Kan inte förstå och vill inte förstå hur det är att vara ifrån sina barn på det sättet. (missförstå mig rätt). Har alltid varit en mardröm/ångest tanke hos mig, även långt innan jag fick barn att det kan bli så. Har själv haft de så och inte haft några helsyskon. Det enda tipset jag kan ge är att förklara när hon kommer till dig och missat något kul som hänt. För kände mig ofta utanför... menar inte att Jolie kommer göra de, för de är ju ni som föräldrar som avgör hur de ska va ;) Men mina familjer var inte så duktiga att hantera detta.
Stor kram till dig och Jolie

Lycka till nu!

Marika

Ditt inlägg träffar mig rakt i hjärtat. Alla de känslor och tankar du skriver är precis det jag känner. Jag har tre barn, varav de två äldsta på fem år bor varannan vecka hos sin pappa. Dottern på ett och ett halvt är hos honom bara en dag i veckan än så länge. Men att hon än dag ska vara hos honom varannan vecka hon med gör att hela jag går sönder. Vi separerade när jag var gravid med dottern så jag har haft henne helt själv hela hennes 1,5 åriga liv.
Det är enormt tufft att behöva vara utan de två äldsta och jag gråter ofta efter att jag lämnat dem. Man får försöka visa sig stark inför barnen, men det är så svårt och ibland klarar jag inte av det utan tårarna kommer när vi säger hej då..
Det är så svårt att förklara för andra som inte har samma situation hur det känns att behöva vara ifrån sina barn. Så det var så skönt att få läsa ditt inlägg, att få ord på de känslor man har som ensamstående.
Stor kram!

Oj oj oj... mitt mammahjärta gråter lite. KRAM till dig, fina du!!

Jag har barn med en jag separerat med. i nuläget har han dom inte alls, men annars ons-sön varannan vecka. Jag kan njuta av egentiden i korta stunder. Innan jag blir rastlös/längtar o undrar hur dom har det. Jag tror inte man någonsin lär sig det där helt och hållet.. Kram

» Pit

Viktigaste är at du ge barnen kärlek. Moin blev aldrig som alla önskar sig. läs mer här .http://mammatogminbarndom.blogg.se/

Matild

Åh Malin! Så fint och ärligt skrivet.
Styrkekramar ❤

Matild

Åh Malin! Så fint och ärligt skrivet.
Styrkekramar ❤

Linn

Jag känner så med dig, jag har sonen varannan vecka och har haft det så nu i snart 3 år och man vänjer sig aldrig. Vissa dagar är liten lättare än andra men jag har aldrig vant mig vid att lämna. Nu har han fått syskon och visst får man ett till barn att ha fokus på men jag känner ändå att det fattas någon så fort man gör något tillsammans. Jag är såklart glad för att han har en engagerad pappa och skulle inte vilja något annat och man tar vara på dagarna man har men det är okej att tycka att det är piss helt ärligt. Stor kram

Linn

Jag känner så med dig, jag har sonen varannan vecka och har haft det så nu i snart 3 år och man vänjer sig aldrig. Vissa dagar är liten lättare än andra men jag har aldrig vant mig vid att lämna. Nu har han fått syskon och visst får man ett till barn att ha fokus på men jag känner ändå att det fattas någon så fort man gör något tillsammans. Jag är såklart glad för att han har en engagerad pappa och skulle inte vilja något annat och man tar vara på dagarna man har men det är okej att tycka att det är piss helt ärligt. Stor kram

Malin

Detta gick rakt in i hjärtat på mig, just där som det gör som ondast! Jag har en 7-årig dotter som bott varannan vecka sen hon var 1,5 år. Nu sen ett år tillbaka funkar det inte alls. Varje gång hon ska till sin pappa så gråter hon. Den sorgen och ångesten jag känner den dagen jag lämnar på fritids är det värsta jag nånsin upplevt..
Känner också en stor sorg över att hon aldrig kommer att få det jag fått under min uppväxt. Det gör så ont och att den som säger att det blir bättre med tiden har ingen aning. Det blir värre och värre. Kramar til dig!

» Malin

Alltså detta, det gick rakt in i mitt hjärta. Jag blev så berörd och det gjorde så himlans ont.
Önskar att jag kunde förstå hur du känner dig när du är ifrån ditt barn. Hur känslan som befinner sig i dig, känns. Men det kan jag inte. Jag kan bara gissa!
Och jag skulle aldrig någonsin tycka det var speciellt roligt att ha en "mamma-vecka" för att sedan byta av och hon skulle få vara med sin pappa. Även om jag visste att hon hade det bra!
En stor eloge till dig Malin, att du orkar.
Trots det andra som händer run tomkring dig.

You are strong girl!

Ensamstående tvillingmamma

Styrkekramar från mig och mina flickor ❤️

Jag är ensamstående med fyra rätt små barn (en snart femåring och trillingar som snart fyller tre). Deras pappa finns i deras liv, men barnen bor på heltid hos mig. Pappan kommer antingen hit och träffar alla barnen hemma hos oss, eller tar med sig ett eller två av barnen i taget ut i några timmar ungefär en gång i veckan. Jag får alltså ingen avlastning från honom och har över huvud taget ingen egentid (brukar ta en promenad på lunchen på jobbet för att få vara själv en liten stund). Det kan vara tufft ibland och det händer att jag längtar efter att få vara själv. Men sen tänker jag på just det som du beskriver, det vill säga hur det skulle kännas att inte få vara tillsammans med barnen varje dag.
Även om jag kan känna sorg över att mina barn inte får en stark och trygg relation med sin pappa, och även om jag ofta känner mig ensam i föräldraskapet, så är jag så tacksam för att jag får vara med mina fina barn varje dag. Egentid hade jag massor av innan jag fick barn och jag kommer att få det igen när de blir stora, så det kommer jag nog att få tillräckligt av i mitt liv ändå.

Stor kram!

Aj mitt hjärta... Kan inte riktigt föreställa mig men förstår att det måste vara fruktansvärt jobbigt :-/

» Tess

Jag förstår så gott som en person kan förstå utan att själv vara i samma sits. Jag vet inte hur jag skulle klara att inte ha mitt barn på heltid. Och det där med "egentid" som så många tjatar om. Jag behöver inte "ledigt" från mitt eget barn. Varför ska jag pekas ut som ett freak för att jag tycker så? För uppenbarligen är man väldigt konstig om man inte vill ha "egentid".

Jag känner verkligen igen dina känslor. Och jag kan säga att det blir inte bättre. Kanske just på gråtfronten, men tomheten finns alltid där, speciellt den dagen då det är "byte". Mina barn är ju nästan vuxna nu, min äldsta dotter fyller 20 år nästa år och det är lika jobbigt fortfarande. Även om det är mest första dagen. Varm kram till dig/Annika

Sofia

Ett väldigt gripande inlägg. Jag har inga barn än men vill verkligen ha i framtiden. Därför vill jag inte tänka på hur det skulle kännas att inte kunna ha sitt barn hela tiden. Ditt inlägg fick mig att tänka på hur de, som inte alls får träffa sina barn, måste känna. Det är ju så vanligt att pappor inte får träffa sina barn. Jag beundrar dig för att du orkar och är ärlig om din saknad. Jag hoppas att du ändå kan få någon form av ro i det hela. Kram


Kom ihåg






Trackback
Annonsera här »