Att längta men inte sakna

Hej vänner!
 
Jag tänkte berätta hur min egen träning ser ut just nu. Jag har väldigt tydliga gränser och små ramar för min träning och det beror såklart på rehabiliteringen av min bäckenskada som numer nog kan klassas som en renodlad ljumskskada.
 
Den roligaste träningen jag gör just nu är cyklingen. Två gånger i veckan leder jag ett högintensivt cykelpass på trettio minuter. Det ska inte förväxlas med klassisk spinning utan det är hård intervallträning. Vi kör riktigt hårt när vi kör, vi vilar när vi vilar. Precis så. Detta ger mig med uppvärmning cirka åttio minuter i cykelsadeln per vecka. Inte så mycket som jag önskar men jag låter mig ändå vara nöjd här och nu. Jag har min målsättning att cykla Fjällturen även detta år och då behöver jag längre pass i benen, men, det kommer att komma. Vintercyklingen ligger lite på is för stunden då jag har armen i gips men så snart gipset är borta är planen att komplettera HIIT-cyklingen på gymmet med MTB-cykling utomhus. Men här och nu är jag nöjd med mina två pass per vecka och jag är GLAD att det fungerar så bra med epilepsin. För bara ett halvår sedan var högintensiv träning inte att tänka på. Stort steg framåt!
 
Cykelbilder x 9 från Instagram
 
Den andra delen av min träning består av rehabiliteringsträning. Här pratar vi små övningar med gummiband. Jag aktiverar musklerna men belastar dem enbart minimalt. Här är målet att belastningen ska öka, rörelserna bli större och fler. Men det tar tid vilket jag accepterat nu, så länge det går framåt är jag nöjd. Min målsättning är att jag ska göra rehabövningarna fem dagar i veckan men med handen på hjärtat gör jag dem tre till fyra dagar per vecka just nu och jag känner mig nöjd så. 
 
Det jag längtar mest efter är styrketräning med tunga vikter. MARKLYFT. Knäböj. Att få gå utfallsgång till benen viker sig. Hopp. Rotationer. Drag. Pressar. Ja, jag längtar till rätt mycket. Men så länge min ljumske sätter stopp så går det inte. 
 
Jag fortsätter att fokusera på min rehab och satsar hårt på det jag kan ta ut mig på och bli bra på. Som cyklingen. Jag tillåter mig att längta men inte att sakna. Sakna är för mig att se bakåt, längta är att se framåt. Det är framåt jag måste se och det är framåt jag ska. Övertygad om att envishet lönar sig!
 
Hur ser er träning ut nu? Vilka är ni som fortfarande hänger med i bloggen från träninsskolan 2015? Ge mig gärna en update!



Kommentarer
Josefin

Ja jag gjorde ju din träningsskola. Tränar ingenting nu. Fast det beror kanske mycket på 18dagarsbebisen som ligger och äter från mitt bröst nu. En graviditet utan energi och ett och ett halvt år med ivf-behandlingar för att få honom efter väldigt många år. Och under behandlingarna var det många perioder då jag blev sagd att vila och träningen försvann. Nu är det barnvagnspromenader mest som händer här. Hoppas att ha någon som kan vara med pojken så jag får åka nån kilometer skidor men det hinner nog regna bort innan dess. Men på något sätt spelar ingenting någon roll för jag har fått mitt efterlängtade barn. Japp jag skriver för långt och speciellt på nätterna. God natt världen.

Svar: Åh, först och främst - grattis till ert lilla mirakel! Allting har sin tid och livet kommer alltid att gå upp och ner, då får vi anpassa träningen efter det. Du kommer hitta tillbaka allteftersom allt ramlar på plats. Och här får man skriva så långt man vill :) kram på dig!
Malins Blogg


Kom ihåg






Trackback
Annonsera här »