Gravid Vecka 30

Jag ligger uppkrupen i sängen, nyduschad och redo för att sova men tänkte passa på att skriva några rader i bloggen innan jag sluter ögonen. Jag är SÅ trött om kvällarna nu och det känns som att jag lägger mig tidigare och tidigare för varje kväll. Det är säkert en kombination av att kroppen och huvudet är allmänt gravidtrötta samtidigt som jag börjar ha extrem sömnbrist på grund av foglossningen. Sova med foglossning är projekt omöjligt.
 
Idag gick vi in i vecka 30 och jag börjar nästan se mållinjen där borta. Längtar efter lillebror men längtar så otroligt mycket mer efter att inte vara gravid. Det kanske låter avigt men lillebror kommer när han kommer och är då så välkommen. Graviditeten i sig däremot vill jag kicka ut genom dörren med detsamma. Det sägs att kvinnokroppen är gjord för att bära och föda barn och så är det säkert till viss del. Men alla kvinnokroppar är inte gjorda för det. Min är det inte. Tack vare vår sjukvård idag klarar min kropp av det ändå men hade det varit förr i tiden hade den ej gjort det och jag hade med största sannolikhet varit en som naturen sållat bort i processen. Jag hade aldrig överlevt Jolies förlossning och komplikationerna efter det. Så - jag älskar barn, men hatar att vara gravid då min kropp samarbetar till 0%.
 
Dagens jag och dagens mage  i vecka 30
 
Jag vill avsluta inlägget med att skriva samma sak här som jag gjorde på Instagram igår. TACK för alla fina kommentarer, mejl och hjärtan på mitt föregående inlägg. Jag tvekar ofta hur öppen jag ska vara men med er som följare är det verkligen lätt att vara öppen. Inte ett elakt ord och nästan inga oönskade tips och råd alls. Bara 99% kärlek. TACK ♥
 
Nu ska jag släcka ner datorn och säg hej till käre John. Natti natti!



Kromosomavvikelse

Hej vänner!
 
Hoppas ni mår bra? Idag har vi varit på vårt sjätte ultraljud för lillebror i magen och jag känner mig nu redo att dela med mig av det vi upplevt de senaste tio veckorna. 
 
Redan från början gjorde lilla grodan klart för oss att denna graviditet skulle bli full av oro men vi kunde ändå inte föreställa oss hur oroligt det skulle bli. I vecka åtta gjorde vi första ultraljudet och i vecka nio fick vi göra det andra. Jag vet att det är många som längtar och vill göra fler ultraljud än de som erbjuds men att få göra många ultraljud när skälet är medicinskt är inte roligt och inget jag sett framemot. Anledningen till ultraljudet är ju då att något inte riktigt stämmer. 
 
Efter vecka nio bestämdes att vi inte kan göra så mycket mer än att vänta och se över de kritiska veckorna fram till vecka 13+0 då den största missfallsrisken är över. Så vid nästa ultraljud, vilket var rutinultraljudet i vecka 18, hade jag nästan börjat slappna av. Jag hade börjat känna de klassiska fjärilarna i magen och till och med de små första buffarna. Vi hade klarat de kritiska veckorna och var inför rutinultraljudet inte särskilt oroliga.
 
Så kom då dagen för rutinultraljudet och på grund av de tidiga komplikationerna var vi inbokade hos en specialistläkare. Snabbt fick vi veta att grodans hjärta tickade som det skulle vilket varit ett litet orosmoment - med min epilepsi har nämligen bebis en förhöjd risk att födas med hjärtfel. Men hjärtat såg så fint ut att det bedömdes att det på grund av det inte skulle behövas något mer tillväxtultraljud. Så skönt. Därefter scannades det vidare och även hjärnan såg fin ut och likaså magsäcken. Vi fick veta att vi med största sannolikhet väntar ett friskt barn, underbara magiska ord som alla blivande föräldrar vill höra, men att bebis inte riktigt växer som den ska. Hen, vi visste ju inte att det var en han då, växte osymmetriskt. Läkaren lugnade oss med att det ibland kan vara så här men att vi skulle göra ett nytt ultraljud om ett par veckor och då skulle allt se bra ut och vi kunde släppa avvikelsen. Så både jag och Andreas kände oss rätt lugna när vi lämnade även om det såklart gnagde i bakhuvudet att allt inte var helt perfekt. Väl hemma började jag, såklart, att googla på avvikelsen vi fått med oss och snabbt kom det upp kromosomfel. Jag försökte dock att inte leka google-doktor utan valde att lita på läkarens ord men det var ändå två långa veckor tills vi fick komma in på nästa ultraljud.
 
Inför ultraljud nummer fyra i ordningen var jag således väldigt nervös men försökte samtidigt att tänka positivt. Läkaren hade ju sagt att allt förmodligen skulle se jättebra ut vid detta ultraljud. Så både jag och Andreas var väldigt inställda på att det skulle se bra ut. Kallduschen blev därför stor när avvikelsen kvarstod och till och med hade blivit större än förra gången. Denna gång satte sig läkaren ned med oss och förklarade efteråt vad detta kunde betyda. Precis som jag googlat - barnet kan ha ett kromosomfel. Jag fick en sådan klump i magen och tårarna brände bakom ögonlocken. Läkaren förklarade sedan att han skulle skicka bilderna till en specialist på området och sedan återkomma till oss med vidare plan så snart som möjligt, kanske redan samma dag.
 
Jag åkte tillbaka till jobbet men kunde inte alls koncentrera mig och ett par timmar senare ringde vår läkare upp. Han hade då konsulterat två specialister som båda bekräftat det han tidigare sagt till oss. Han förklarade vidare att de i dagsläget inte ville göra ett fostervattenprov då jag helt enkelt var för långt gången i graviditeten och risken inte överväger fördelarna vilket jag var helt enig om. Sedan berättade han att trots att tekniken kommit långt 2017 så är inte ultraljud utformade för att upptäcka kromosomfel. Ultraljud är till för att se så kallade hårda avvikelser - till exempel att hjärtat har ett fel eller att en hand saknas. Kromosomfel räknas som en mjuk avvikelse där de kan se markörer och tendenser men inte säga helt säkert.
 
Efter att ha avslutat ett långt samtal med läkaren åkte jag hem från jobbet och det började sjunka in på riktigt. Kromosomfel. Vilket kromosomfel var första frågan som kom upp? Trisomi 21 (Downs syndrom) kändes inte skrämmande men jag var totalt livrädd för någon av de mer allvarliga avvikelserna som Trisomi 13 eller Trisomi 18. Ovissheten i att inte veta om barnet bär en avvikelse eller ej kände både jag och Andreas att det är en sak. Men ovissheten att inte veta om barnet bär en avvikelse som innebär att det kommer överleva förlossningen eller ej kändes helt fruktansvärd. 
 
Ytterligare ett par dagar gick innan vi var i kontakt med en specialistläkare igen. Den dagen blev en av de bättre dagarna under denna graviditet. Vi fick då veta att barnet inte visar några tecken på att det skulle vara Trisomi 13 eller Trisomi 18 utan att om hen har en avvikelse så är det Trisomi 21. Lyckan och lättnaden i det beskedet går inte att beskriva. Vidare berättade läkaren att barnet i övrigt är FRISKT. Ett barn kan alltså födas sjukt med downs syndrom och ett barn kan födas friskt med downs syndrom. Själva kromosomavvikelsen är ingen sjukdom. Även detta lättade oss så otroligt mycket. Läkaren avslutade samtalet med att ni kommer få ett friskt barn med eller utan kromosomavvikelse och det kommer bli jättebra oavsett. De orden har jag klamrat mig fast vid denna graviditet ♥
 
 
Efter senaste samtalet med specialistläkaren har vi gjort två ultraljud till där det senaste alltså var idag. Varpå det ultraljudet för några veckor sedan vi fick veta att det är en liten lillebror som gömmer sig där inne. Han utvecklas precis som han ska och då allt idag så jättebra ut bestämdes det idag att vi nu slipper fler ultraljud innan förlossningen om inget oväntat inträffar. Det känns så himla skönt. Vår lilla pojke är frisk och mår bra och följer sin egna kurva som han ska. Om han bär en avvikelse eller ej vet vi fortfarande inte och kommer inte att få veta innan förlossningen heller. Det är en gissningslek och läkarna har försökt räkna på riskerna för oss där vi fått siffror mellan 33 till 50% risk. Alltså en på två eller en på tre. I dagsläget känner jag att risksiffran inte spelar någon roll. Jag, och även Andreas, känner oss lugna och trygga med att det kommer blir SÅ bra oavsett. Huvudsaken är att lillebror är frisk och av allt att döma så är han det ♥



Curly Sue

Peppar, peppar verkar gårdagens magsjuka blåsa förbi lika snabbt som den kom och vi har idag haft en betydligt piggare tjej här hemma. Så himla skönt. Jag var så sugen på en riktig skogsutflykt men då jag knappt tar mig utanför hemmets gränser just nu på grund av foglossningen och då vi dels inte visste hur mycket Jolie skulle orka och dels inte ville riskera att smitta någon vi eventuellt skulle möta fick det istället bli picknick på hemmaplan. Vi packade väskan med korv, kakor och varm choklad och med skogen som granne på baksidan av huset fick vi en riktigt mysig picknick tillslut ändå. 
 
 
Vi bor så himla bra - ute på landet fast ändå med grannar. Tre av fyra sidor av gården har utsikt likt den ovan och mot en sida har vi en liten skogsdunge innan grannarnas hus kommer. Trivs så himla bra!
 
 
Gäsp, gäsp - så här ser jag nog ut ganska ofta nu för tiden. Vet inte om det är järnbristen som jag fick konstaterat för en månad sedan (äter tabletter nu) eller om det bara är allmänt gravidtrött? Oavsett vilket, trött är jag de flesta av dygnets timmar nu för tiden. 
 
 
Jolie tog så många fina bilder på mig och Andreas idag. Min favoritlåt just nu är nog Curly Sue, älskar den och den stämmer så bra på min Andreas. Förutom att han är mörkhårig med rakt hår och inte blond med lockigt hår som Sussi, som låten är tillägnad till. Älskar låten oavsett och älskar mannen i mitt liv. I will love you til the day I die ♥
 
Hoppas ni har haft en fin söndag? Nu ska jag dyka ner i soffan bredvid Jolie en stund innan nattning. Hoppas, hoppas att vi håller oss friska nu och får en hel vecka med skola och jobb.
 
Stor kram från mig!



Höstig Ljung

Hej vänner!
 
Vi hade planerat att åka på Candy World (lekland) idag då jag lovade Jolie det när hon var som sjukast för ett par veckor sedan. Vi landade på totalt tre sjukveckor och i måndags var hon i skolan igen för första gången på lika länge. Fortfarande lite förkyld / hostig men det är hon alltid den här tiden på året. Hur som helst, det var en pigg tjej som traskade in till oss 06:30 imorse och var SÅ lycklig över att vi idag skulle åka på Candy World. Men. Ett par minuter senare säger hon att hon känner sig konstig och ytterligare ett par minuter senare kommer en kaskadkräkning. Hej magsjuka!
 
Jag får så ont i mammahjärtat då hon varit sjuk så länge nu och är så ledsen över att missa skola, vänner och annan lek. Älskade ungen min. Hoppas, hoppas det är snabbt övergående!
 
 
Något helt annat nu - för några veckor sedan, eller ja snarare snart en månad sedan, köpte vi hem massa ljung jag och Jolie. Mina blomkorgar på bron har annars fått dö ut med sommaren men i år var jag så sugen på att ha fint även under hösten och förhoppningsvis en bit in i december. Det sägs ju att ljungen kan stå sig fin hela vintern om en sköter den rätt. Får ser hur jag lyckas med det men just här och nu är den så fin!
 
 
Jolie valde denna blåa ljung och korg. Inte min favorit, hehe, men hon älskar blått och det blev faktiskt ganska fint ändå med lite avstånd från de andra. Det finns ju hur många fina färger som helst på ljungen nu för tiden!
 
 
Även blomlådan fick ljung i sig, en mer skogslik sådan, och den gör sig fint bredvid våra stora Thujor. Resten av trädgården ser ut lite som hej- kom-och-hjälp-mig med ogräs som skulle behöva rensas både här och där. Jag har dock insett mina begränsningar denna höst med graviditeten och allt vad det innebär så att ens få ljungen på plats var ett projekt i sig som jag är så glad att jag lyckades med. Nöjer mig därför så och blundar för resten.
 
Nu ska jag återgå till soffan och pyssla om sjukligen litegranna. Vet att ni är flera som önskar att bloggen uppdateras mer regelbundet och tro mig, det vill jag med, men denna höst har varit något utöver det vanliga. Gravid med komplikationer, renovering hemma, ny tjänst på jobbet och konstant sjukt barn. När ork, energi och tid finns står bloggen högt på priolistan igen men just här och nu kommer den lite i andra hand. På Instagram uppdaterar jag dock lika ofta som vanligt.
 
Kram kram på er!



Annonsera här »