Bakgrunden till mitt kejsarsnitt

Hej vänner!
 
Jag tänkte försöka knåpa ihop någon slags förlossningsberättelse här i bloggen. Det kan tyckas svårt vid ett planerat kejsarsnitt där allt går enligt plan, det är ju ganska standard då hur det går till, men jag känner ändå att jag vill skriva om det både för min egen skull och kanske för er som väntar på ett planerat snitt. 
 
Anledningen till mitt snitt var flera kombinerade faktorer så jag tänkte beskriva en (hyffsat, hehe) snabb summering av bakgrunden till det. Några av grejerna har jag ej nämnt förut. 
 
  • Runt vecka 7-8 drabbades jag av Hyperemesis Gravidarum. Detta sliter enormt på kroppen och är inte en optimal uppladdning för en förlossning. Tack och lov var jag en av de lyckliga där diagnosen ger med sig efter vecka 20 och efter vecka 27 kunde jag sluta helt med mediciner för det.

  • När jag var i vecka åtta upptäcktes en tumör (godartad) på min livmoder vid ett ultraljud, då den satt dumt till nämndes redan här kejsarsnitt.

  • I vecka nio sedan fick vi genom ett nytt ultraljud veta att storleken på tumören var som en clementin men att den i värsta fall kunde tredubblas i storlek under graviditeten. Tumören skulle ju få samma "näring" som livmodern i sig.

  • På rutinultraljudet i vecka 18 fick vi veta att vår bebis löpte stor risk att ha en kromosomavvikelse ( downs syndrom) som också kan vara kopplat till medföljande sjukdomar. 

  • Runt vecka 23 drabbades jag av svår gravidrelaterad bäckensmärta (det som förr kallades foglossning) och som de flesta av er vet slutade det med kryckor.

Slår man ihop dessa faktorer (tumören, hyperemesis, avvikelse hos bebis, foglossning) så räknas graviditeten som komplicerad där jag var slutkörd långt innan vi ens var i närheten av en förlossning. På grund av tumören fick jag kraftiga sammandragningar/förvärkar redan från vecka åtta. När jag fick hyperemesis kräktes jag dygnet runt - det vill säga även nattetid. När illamåendet började sina tog bäckensmärtan över vilket ledde till nya vakna nätter. Summa sumarum så har jag inte sovit en natt sedan i maj 2017.
 
Alla dessa faktorer i kombination med att jag tidigare snittats samt min epilepsi där största anfallsrisken orsakas av just trötthet ledde till att en vaginal förlossning inte varit optimal, om ens genomförbar, för mig överhuvudtaget. När beslutet väl var taget att det blir ett kejsarsnitt, efter månader av spekulationer upp och ner, kände jag en stor lättnad. Ovissheten är alltid värst så när jag fick konkreta besked kring hur min förlossning skulle bli kändes det väldigt fint.
 
 
Lugna och harmoniska bilder från graviditetsvecka 37. Önskar jag hade fler bilder från den "verkliga" och svåra gravidieten men jag gissar att fotografering inte är det första en tänker på när en ligger och gråter på badrumsgolvet av utmattning av dagens tionde spya. Tänk er vinterkräksjukan i 15 veckor. Utan uppehåll.
 
Nu när jag fått ner bakgrunden ska jag börja knåpa på förlossningsberättelsen om när vår Loo kom till världen. Håll utkik!
 
Kram på er ♥



Kommentarer
Sama

Du (ingen) skulle inte behöva vara så stark heeela tiden...som du prövas! Nu fick du ju den bästa belöningen i Loo såklart, men ändå<3 Var rädd om dig!

Tess

Usch fy tusan, känner igen det där med att kroppen slitit sedan dag ett. Ett tillstånd som är omänskligt och inte minst för psyket. Jag hade hyperemesis från dag ett och fick en stroke i vecka 9.... för ett par veckor sedan blev illamåendet äntligen bättre (vecka 29) nu och bara det är sådan lättnad. Nu återstår ”bara” konsekvenserna från stroken, framförallt i extrem hjärntrötthet som gör att min hjärna och kropp helt enkelt stänger ner när det blir för mycket (vilket är väldigt få moment som krävs tyvärr). Så ett kejsarsnitt har för mig varit den enda möjligheten denna graviditet och jag är så tacksam över den läkare jag igår fick träffa för att planera. För i ärlighetens namn är inte detta någonting jag önskar eller ser som en lätt utväg”, det är ett måste men att då få personal som förstår och bryr sig är sådan lättnad. Men herregud vad vi ska gå igenom? Det är inte mänskligt men jag tänker om jag (och du och så många kvinnor fler) klarar detta då tusan är inget omöjligt.
Det jag dock blivit otroligt trött på, nej förbannad över är det (som menar väl men blir så fel) som sagt ”det kommer vara värt det”..... som att det är mer värt för att man tvingas gå igenom detta? Klart det är värt det, det är det för alla i slutändan men det innebär inte att det är mänskliga 9 månader. Du är så stark Malin och TACK för att du delar med dig och hoppas du och familjen kan få må bra nu ❤️

Anonym

Hej Malin! Har följt din blogg ett tag sedan jag råkade snubbla över den 😉 Jag har en 5 årig dotter med epilepsi sedan ett tag tillbaka och blev därför kvar för att följa dig och fin familj, har länge sökt efter någon som lever med sjukdomen för att lugna all min oro inför framtiden. Ville bara säga tack för att du delar med dig, det har hjälpt mig mycket och stort grattis till tillskottet i familjen
Karin

Isabel

Hua, lider med dig. Har haft hyperemesis med alla mina fyra barn. Får lite ångest bara av att tänka på att jag fick fyra barn på 4 år och mådde skit varenda gång. Hade också extrem foglossning med de tre senaste (vårt första barn dog i v 22 så hann aldrig få det med henne). Usch. Fruktansvärt är vad graviditet är för mig. För dig också låter det som. Stor Kram

Anonym

Ammar du? Eller ger ersättning? Kan du inte skriva ett inlägg om det? :) jag ammar men håller på att övergå till ersättning trots allas råd om att amma är det bästa.

Em

Ser fram emot din vidare berättelse då jag själv sks göra planerat snitt pga att jag har en tarmsjukdom och igår fick jag veta att bebis även ligger i säte.
Tack för att du delar med dig!

Jessica

Åh jösses! Vilken kämpe du är! Hoppas verkligen att det är nog med svårigheter för dig nu och beundrar verkligen hur du tar dig igenom svårigheter och (att döma av det jag ser i bloggen) fortsätter vara tacksam över det du har och håller dig så positiv. Vilken power-kvinna!

AnsoAnna

Herregud Malin, vilken supersupertuff graviditet!!
Skönt att den resan är över!
Hoppas du kan hämta igen lite sömn och att bäckensmärtan går över!
Kram 😍

Vilken tuff graviditet du haft, men vilken tur att allt slutade väl och att du nu har din lilla guldklimp i famnen. Kram

» Emma

Du är helt fantastisk som kämpat med allt detta <3 Jag hade också en fruktansvärd graviditet på många sätt, men inte riktigt så illa som dig. Men känner igen det där med att vara magsjuk i dygnet runt i femton veckor! Så fruktansvärt, men samtidigt värt det i längden! Ser fram emot att läsa fortsättningen <3


Kom ihåg






Trackback
Annonsera här »