Viktigt att komma ihåg!

Hej vänner!
 
Idag blev det ett sådant där pass som inte blev det bästa på något vis men det blev ett pass som faktiskt blev av. Som jag skrivit förut så kommer alla träningspass inte vara de mest optimala, ibland blir det avbrott under passet när en liten kommer mellan, ibland finns där helt enkelt inte energi att ge järnet. Men även de passen är fortfarande bättre än de som inte blir av. Viktigt att komma ihåg det.
 
Jag skrapade idag ihop ett pass med mina rehabövningar (minus crosstrainer) och avslutade sedan med några isolerade övningar för överkroppen. Längtar till tunga, funktionella övningar i form av marklyft och knäböj men är så glad för mina bonusövningar som jag nu får köra.
 
Trots ett mindre bra pass var känslan efter lika bra som alltid. Ett utfört träningspass kan ju omöjligt ångras, eller hur?
 
Jag ♥ Vikter = Sant :)



Uppdatering Rehablitering

Hej vänner!
 
Jag fortsätter med min rehabträning och det går, som sig bör, oftast två steg fram och sedan ett steg tillbaka. Jag vill helst att det ska gå fem steg fram och inget tillbaka och jag tycker även att det borde gå snabbare än vad det gör då jag sköter mig by the book men tyvärr fungerar kroppen inte riktigt så. Det vet jag ju egentligen sedan innan men jag har alltid höga förväntningar när jag går all in för något. Kan inte riktigt hjälpa det. På gott och ont.
 
 
Det vi gjort hittils är att vi plockat bort all träning från min vardag för att sedan lägga tillbaka en sak i taget för att se vad som utlöser smärta och vad som fungerar. När jag skriver all träning menar jag verkligen all - jag promenerar inte, tar bilen till jobbet, leder ingen gruppträning för stunden, är väldigt försiktig när jag instruerar PT-klienter etc... Jag har helt enkelt begränsat mig så mycket jag kan utan att behöva bli sjukskriven eller sängliggande. 
 
Jag har även varje dag tränat 30 minuters konditionsträning på crosstrainern i A1-zonen. Förra veckan bytte vi ut det till 30 minuters intervallträning (A3) men tyvärr har inte intervallerna fungerat. Förra veckan fick jag även lägga till KB-svingar två minuter per dag. Än så länge på väldigt lätt vikt (8kg) men tanken är att öka på framöver. Svingarna verkar fungerar och det är jag SÅ glad för. 
 
Det är ett svårt och tidskrävande pussel att lägga det här. Bäckenet är ju engagerat i allt vi gör. Testa att göra en rörelse eller övning utan att egagera det på minsta vis. Nästan omöjligt, eller hur?
 
 
Nästa steg nu är att ta en liten paus i rehabträningen för att jag ska få testa att lägga till några rena styrkeövningar för överkroppen. Det blir en paus på så sätt att just de övningarna inte kommer ge rehaben så mycket däremot kommer det ge mig mycket mentalt att ha några övningar som jag kan köra på med, gärna tungt, och veta att det är okej. Nu pratar vi inte funktionella övningar utan mer isolerade övningar som bicepscurl och latsdrag men tjihooo så kul det ska bli!
 
Glad onsdag på er!



Happy, happy!

Intervaller på crosstrainern istället för tugga på i A1-zonen, KB-svingar och "fri" styrketräning för överkroppen, hur låter det? I mina öron låter det helt fantastiskt och glädjen gick nog inte riktigt att ta miste på när Tomas, min sjukgymnast, presenterade detta idag. Nu är det inte säkert att det fungerar men jag håller alla tummar för det. Det är heller inte rikigt fritt men isolerade övningar under kontroll för överkroppen ska förhoppningsvis också fungera. Vi pratar sittande latsdrag, sittande bicepscurls, sittande axellyft och liknande. Detta är precis vad jag behöver för att hålla motivationen igång. Jag har fortfarande en lång väg kvar att gå så jag är glad att vi tar oss tid att testa detta även om just överkroppsövningarna i sig inte ger så mycket för rehabens skull. Men det ger mycket mentalt för mig och det är ack så viktigt. Happy, happy!
 
Vad kul med gissningarna på vilken målsättning jag har satt upp förresten. Ni verkar vara inne på löpning men nej, det är mer raka motsatsen till det. Jag återkommer imorgon i ämnet - nu dusch och sedan sängen.
 
Natti ♥
 
Kvällens jag påväg hem från en 12h jobbdag. Trött men glad!



Framsteg

Från att ha haft nolltolerans på allt har jag nu kunnat börja göra vadpressar, situps och armhävningar. Utöver mina 30 minuter på crosstrainern varje dag. Det är varken maxstyrka eller uthållighet på den nivån jag är van vid men jag glädjs så åt det lilla just nu. Det stillar liksom den värsta abstinensen något och är dessutom väldigt kul. Idag testade jag att köra plyometriska armhävningar vilket var SÅ kul. Fortfarande inte så tungt med tanke på lutningen men ack så kul. Det här med positiv inställning och göra det bästa av situationen hjälper mig något enormt just nu. Värsta motivationsdippen är över och jag siktar nu framåt igen. En månad gjord. Om elva, inte tolv längre, (!) till tjugofyra månader är jag förhoppningsvis helt återställd. Tjihooo!
 
 
Jag har funderat och klurat på vad jag ska ha som målsättning. I och med rehaben har mina gamla målsättningar fått justerats och sätta på paus. Men jag vill ha något stort att jobba mot. Inte bara att jag ska vara smärtfri och klara av "vanlig" träning igen. Jag tror jag har ett mål nu. Ett tufft sådant men väl realistiskt. Det ligger 1,5 år bort så det beror såklart på vilka resultat jag får av rehaben. Någon som kan gissa vad målet kan vara?



Motivation & Svackor

Att vänja kroppen vid en förändring av något slag brukar ta cirka tre veckor. Förändringen kan till exempel vara ett nytt tränings- eller kostupplägg men det kan också vara en sån enkel grej som att börja gå till jobbet varje dag istället för att ta bussen. Väldigt vanligt är att när man börjar närma sig de första tre veckorna så kommer den första motivationssvackan. Man har ofta ansträngt sig väldigt hårt, gått all-in och satsat järnet i tre veckor vilket är tufft om det är en stor förändring man gör samtidigt som resultatet oftast inte börjat komma ännu så att man får ny motivation av dem. 
 
Idag sa det PANG in i väggen vad gäller motivationen för mig. Det var så otroligt tungt att ställa sig på crosstrainern. Jag ska stå trettio minuter varje dag men efter tio minuter idag var jag nära tårarna. Jag tycker det är fruktansvärt tråkigt att stå där varje dag och jag längtar efter variation. Mest av allt längtar jag efter tunga marklyft, knäböj och annat skoj. Även om resultaten redan visar sig i att jag har mindre ont så vet jag att det är långt kvar till målet. Vilken dag är jag då på i min rehabprocess? Jo, dag 22 vilket innebär bra precis tre veckor in i förändringen. Jag följer visst mallen till punkt och pricka. Tack vare att jag är medveten om detta så klev jag inte av efter tio minuter idag utan jag fortsatte att trampa tills tidtagaruret visade trettio minuter. Jag vet att det är så viktigt mentalt att pressa sig över gränsen dessa jobbiga dagar. För gör man det, gör jag det, så vet jag att det kommer gå lättare sedan igen och jag vet att resultaten kommer att komma. 
 
Så, till alla er som kämpar med olika förändringar och vanor. Fortsätt att kämpa. Det är inte alltid kul men det är så värt det. Pannben på så går det. Ni är grymma. Vi är grymma!
 
Bilden nedan får beskriva stoltheten och känslan efter passet. I did it!
 



Ett race jag ska vinna!

Hej vänner!
 
Första veckan på "nya" jobbet rullar på i ett rasande tempo och jag kan erkänna att jag längtar tills helgen imorgon. Inte för att det inte är kul, tvärtom, men mitt stackars lilla huvud skulle må bra av ett par dagars vila känner jag. Idag fick jag börja min arbetsdag på bästa sätt genom ett pass Mamma Boot Camp och jag fick avsluta dagen på bästa sätt i form av egen träning. Två tummar upp!
 
Tyvärr så styr jag inte längre min egen träning och detta har jag gråtit floder över kan jag säga. Dock kanske det är fel att använda ordet tyvärr för samtidigt som jag tycker att det är jobbigt så är jag även glad och tacksam för det som sker nu. Låt mig berätta.
 
Kvällens jag efter avslutat träningspass. Not so happy.
 
Ni som hängt med mig länge i bloggen vet ju att jag under och efter graviditeten hade stora foglossningsbesvär. Jag har sökt hjälp på flera håll tidigare men inte fått den hjälp, kunskap och bemötande jag har behövt och ja, ni vet ju hur det är, efter ett tag ger man mer eller mindre upp. Ett tag accepterade jag att jag hade ont varje dag. Jag har käkat smärtstillande och tränat på trots smärtan. Har innerst inne vetat att det förmodligen inte är hållbart i längden men jag har ändå kört på. Som jag skrivit tidigare så är det där med att leva som man lär inte alltid så lätt. Men, senaste tiden har smärtan blivit värre och värre samtidigt som jag blivit mer och mer less på allt som jag inte kan göra. Så, för ett par veckor sedan bestämde jag mig för att göra ett "sista försök" och satte mig och började googla om foglossning, bäckensmärtor och forskning. Idag är jag så glad att jag gjorde det. Det jag hittade var inte bara artiklar och forskning om bäckensmärtor utan även en av forskarna bakom allting. Att han sedan har sin bas i Sundsvall. Vad är oddsen och hur har jag kunnat missa detta tidigare? Att han dessutom både har tid och tror att han kan hjälpa mig. Glädjen på det är obeskrivlig.
 
Nu har jag träffat Thomas två gånger och att jag fått honom som sjukgymnast känns otroligt. Jag är så tacksam. Nu vet jag att det finns tjejer som har det tusen gånger jobbigare än mig med bäckensmärtor efter graviditet, jag lider verkligen med dessa tjejer, men allting är relativt och för mig är mina smärtor psykiskt påfrestande då det begränsar mig både i min vardag, mitt yrke och min största passion. Att dessutom ha ont varje dag i princip 365 dagar om året är ju såklart hellre aldrig kul. Därav min tacksamhet. 
 
För att återgå till floderna av tårar jag skrev om i början. Jag har en rehabtid framför mig på två år. TVÅ ÅR. Det kan gå snabbare men jag är inställd på "det värsta" så får jag i stället bli positivt överraskad om det går snabbare. Första tiden nu är en utredningsperiod på 6-12 veckor där ALL min ordinarie träning är bortplockad. I det är även vardagsmotion som att gå till och från jobbet bortplockat. Det är rehabträning som gäller. Tanken är att jag ska kunna träna mer och tyngre så småningom men det är baby steps som gäller. Detta är såklart mentalt jobbigt för mig. Träningen har alltid varit min räddning, speciellt när jag i perioder inte mått bra och att nu inte kunna använda den medicinen när jag behöver den som mest är jobbigt. Så klart.
 
Men, jag väljer att se det positiva i det hela. I min rehabträning ingår, om det fungerar, just nu 30 minuters konditionsträning i A1-zonen varje dag, alltså sju dagar i veckan. Detta är positivt på så sätt att detta är något jag ALDRIG skulle ha gjort annars. Jag är mer för intervaller kring mjölksyratröskeln jag om det ska vara. Annat som är positivt är att jag fått hjälp. Att jag med största sannolikhet kommer att bli helt bra. Att jag kommer lära mig väldigt mycket om min kropp längs vägen. Att jag kommer slippa ha ont i framtiden. Att jag kommer kunna träna som jag vill och det jag vill. Att jag en dag kanske kommer att våga bli gravid igen. 
 
Så, jag är glad. Jag är optimistisk. Jag är tacksam. Om du läser det här Thomas så TACK för att du tagit dig an mig. Verkligen tusen tack. Även om rehab inte är det roligaste och tidsperioden för den är lång så ska jag gå in för det till 110%. Vinnarskallen har jag kvar och detta race ska jag vinna!
 
Insåg att jag var rätt GLAD ändå. Det är ju positivt det här som händer och sker!



Nyare inlägg
Annonsera här »